Namnlös sida

Bästa församlingsmedlem, vän till församlingen och Ni alla som besöker vår helgedom.

Vi alla är tjänare i Herrens hus, tjänsterna är många och jag tror att vi framöver kan lära av varandra vilka gåvor som Du och jag kan bruka inför Herrens ansikte.

Vi har nu en stor möjlighet att tillsammans dryfta ”Tjänarens roll” när vi träffas på vår
församlingsdag den 17 april.

Församlingsrådet har sänt ut ett särskilt brev som jag hoppas Du tar del av samt att Du meddelar oss Ditt deltagande.

Det har under den här sista månaden varit ”turbulens” och många med mig undrar vad som gör att vi drabbas av besvikelse och sorgsenhet. Thommy har nu på egen begäran slutat sin verksamhet hos oss och jag ber om Guds välsignelse över honom för framtida dagar i tjänsten inför Herren.

Församlingens medlemmar, som haft förtroendeuppdrag, har tagit tjänarmanteln på sig.

Vi kan konstatera att församlingen har innerliga tjänare både inom församlingen och utanför. Dessa har beredvilligt ställt upp när förfrågan har kommit att tillsammans med oss fira gudstjänster i vår KYRKA.

Det är glädjande att vårt ungdomsarbete på nytt tagit fart och min förhoppning är att
ungdomsarbetet utökas så att vi framöver kan få en konfirmationsgrupp till stånd.

Metodistkyrkans kvinnor, MKK, har utarbetat ett förträffligt program med inbjudna talare
som förgyller samvaron. Män har även kommit och det har varit berikande för alla parter.

Jag gläds varje gång som jag hör ett yttrande från våra besökare som gästar kyrkan, när de lovprisar oss för den värme som de får del av. Därför ser jag framtiden an med tillförsikt.

Vi har förstått att tjänarsinnet är en gåva från vår Herre.
Låt oss nu gå i Herrens fotspår med fortsatt tjänande .

Er lekmannaledare, Sven-Erik Eismark

Enligt den judiska kalendern infaller tre av de fyra vårfesterna i snabb succession under en
vecka i månaden Nisan.

Först kommer påsken (Pesach) som man firade till minne av uttåget ur Egypten. Denna sammanfaller, delvis, med det osyrade brödets högtid (Matzot) som firades till minne att man åt osyrat bröd i samband med uttåget och därefter följer förstlingsfesten (Bikkurim) som firades i början av veteskörden.

En förståelse av dessa högtider
kastar ljus över Jesus död och uppståndelse och jag vill här dela några korta tankar om detta med er.

Judarnas påskfirande var fyllt med messianska övertoner under Jesu tid. Precis som Gud hade befriat sitt folk från Egyptens slaveri när Herrens ängel gick förbi de Israelitiska husen, men slog Egyptens förstfödda, trodde man att Gud än en gång skulle rädda sitt folk just under påsken.

Ett ordspråk på denna tid löd: “Den natten blev de räddade och den natten skall de bli räddade”. Den första påsken befriade Gud sitt folk genom att Egyptens förstfödda
söner dog, många århundraden senare skulle Gud än en gång befria sitt folk, men denna gång genom att offra sin förstfödde son - Jesus!

I samband med uttåget ur Egypten åt folket osyrat bröd (matzah), dvs. bröd som inte hade jäst, och till minne av detta åt judarna enbart osyrat bröd under påsken. Det var alltså ett osyrat bröd Jesus bröt och delade med sina lärjungar vid den sista måltiden.

Detta är betydelsefullt eftersom jäsning symboliserade människans högmod, hyckleri och synd. Så när Jesus, hållande i brödet, säger att “detta är min kropp” symboliserar detta hur han till skillnad från resten av mänskligheten inte infekterats av synden. Endast han var ett passande
offer för våra synder. (Jfr 1 Kor 5:6-8).

En särskild del av detta osyrade bröd, som kallades afikomen, bröts av och gömdes undan för att tas fram mot slutet av påskmåltiden, som en symbol för “den som skall komma”, dvs. Messias.

Så när Jesus håller upp det brutna brödet
och säger att “detta är min kropp” gör han samtidigt ett anspråk på att vara den som de alla väntade på - den utlovade Messias!

Jesu uppståndelse på den tredje dagen, vilket är den första dagen på den nya veckan efter sabbaten, sammanfaller också med förstlingsfesten. Då skars en kärve från fältet och offrades i tacksägelse till Herren, därefter kunde resten av skörden bärgas in.

Men det var mer än så. Dagen innan denna fest påbörjades, alltså på sabbaten, lästes varje år i templet Hesekiels profetia om de dödas uppståndelse.

För Jesu lärjungar måste det varit tydligt att
Jesus var förstlingen av den utlovade uppståndelsen (Jfr 1 Kor 15:20-23)!
“Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Anden åt er alla”. (2 Kor 13:13)

Tobias Ålöw, församlingspedagog.

Hösten smyger sig över oss. Mörkret kliver i land allt tidigare, blötan
tränger allt djupare ner i den blöta jorden. Allt får en mening i det liv som
förbereds. ”Den vår de svaga kallar höst” som han skrev, Karlfeldt. Vi vet
att mörkret laddar våren med liv, knopparna vet, träden som samlar på
sommarens energier, för övervintring – och överlevnad – för att sedan åter
blomma.

Kristi församling rymmer alla årstiderna. Ibland samtidigt. Det är vår
styrka – så möblerar Gud sitt rike.
I vår gemenskap ryms det starka, okuvliga och trosvissa, men också
det som kämpar med livet, med tron och själva meningen. Gud finns hos
oss alla. Det är i Gud vi rör oss, lever och är till.

Denna mening, detta möte med Livet vill vi gärna dela med människor
omkring oss. Guds församling är inte till för sig själv. Den är till för att tjäna
Gud och möta medmänniskor.

Tillsammans med människor runt omkring oss står vi inför ”väder-krafterna” när Gud möter sin Skapelse, och oss.

Den känslan, att vi är som gudsfolkets förtrupp skulle jag vilja att vi
kände. Vi är inte annorlunda än alla dem som finns runt omkring oss, men
har liksom redan tagit steget, välkomnat Gud in i våra liv och hoppas nu att fler följer, bland annat för att de ser ”hur vi älskar varandra”, som det hette om den unga kyrkans första församling.

Centrumkyrkan är en vacker liten kyrka, byggd för både andakt och
gemenskap, gudstjänstrummet är ett smycke. Där skapas en mötesplats för mänskliga möten och med Gud. Jesus
ger oss rika bilder av vem Gud är, och det är där vi får höra de där orden
som förvandlar oss och världen: ”Följ mig!”