Namnlös sida

Pär Axel Sahlberg är vår nya präst i Centrumkyrkan i Kållered men han var också vår präst i församlingen innan vi flyttade från Järntorget (Trefaldighetskyrkan) till Kållered (Centrumkyrkan).

PA skriver om sig själv:
Morfar och farfar, två barn, fyra barnbarn, en hustru Marianne. Seglar gärna, skriver mycket. Har en del uppdrag i arbetet med planerna för en ny gemensam kyrka med bas i Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan, som kan se dagens ljus 2012. Har fyllt femtio, för länge sedan, varit riksdagsledamot 1994-2006 och haft ett arbetsfält som omfattat delar av världen. Nu är den mera lokal, men vi är alltid upp- och ihopkopplade med världen omkring oss. Överallt finns människor som vi liknar.

Kyrkan är Guds mission och vill tjäna Gud och människor. Den lokala församlingen är som en liten sned och vind port till Guds rike. Inte perfekt, ofta inte särskilt utsmyckad. Men den funkar bättre än folk tror. Innanför – som utanför – är vi bara människor. Som gör så gott vi kan. Som ibland är briljanta, men ofta grå.

Det är vi som omfattas av Guds kärlek, som inte nöjer sig med kyrkan, utan kramar världen. Detta kan bli tydligare i vårt arbete – vi jobbar på det.

Centrumkyrkan är ett arvegods. Tusentals människor har sedan 1860-talet varit engagerade i Guds mission i den del som kallas Metodistkyrkan.

I Göteborg byggde Emanuelskyrkan vid Skanstorget, Wesley i Majorna, Tabor i Redbergslid, S:t Peter vid Liseberg. På sextiotalet byggde de nytt vid Järntorget och flyttade in i Trefaldighetskyrkan. Där var jag församlingens pastor 1986-1994. Några år senare flyttade församlingen till Kållered.

Vi bär ett arv. Av att leva kyrka i Stor-göteborg. Som ett pilgrimsfolk – på vandring för att söka Guds vilja.

Detta är människans vandring. Nu välkomnar vi människor att dela vandringen med oss. Sjunga, be, läsa Bibeln, vara människor – tillsammans.

Under några månader 2010 vandrar jag åter tillsammans med församlingen, nu med bas i Kållered. Vi bor vid gamla landsvägen, tänker på den gamla skåneartisten, Edvard Persson; ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå…” Välkommen du med.

Hösten smyger sig över oss. Mörkret kliver i land allt tidigare, blötan tränger allt djupare ner i den blöta jorden. Allt får en mening i det liv som förbereds. ”Den vår de svaga kallar höst” som han skrev, Karlfeldt. Vi vet att mörkret laddar våren med liv, knopparna vet, träden som samlar på sommarens energier, för övervintring - och överlevnad - för att sedan åter blomma.

Kristi församling rymmer alla årstiderna. Ibland samtidigt. Det är vår styrka - så möblerar Gud sitt rike.

I vår gemenskap ryms det starka, okuvliga och trosvissa, men också det som kämpar med livet, med tron och själva meningen. Gud finns hos oss alla. Det är i Gud vi rör oss, lever och är till.

Denna mening, detta möte med Livet vill vi gärna dela med människor omkring oss. Guds församling är inte till för sig själv. Den är till för att tjäna Gud och möta medmänniskor. Tillsammans med människor runt omkring oss står vi inför ”väderkrafterna” när Gud möter sin Skapelse, och oss.
Den känslan, att vi är som gudsfolkets förtrupp skulle jag vilja att vi kände. Vi är inte annorlunda än alla dem som finns runt omkring oss, men har liksom redan tagit steget, välkomnat Gud in i våra liv och hoppas nu att fler följer, bland annat för att de ser ”hur vi älskar varandra”, som det hette
om den unga kyrkans första församling.
Centrumkyrkan är en vacker liten kyrka, byggd för både andakt och gemenskap, gudstjänstrummet är ett smycke.

Där skapas en mötesplats för mänskliga möten och med Gud. Jesus ger oss rika bilder av vem Gud är, och det är där vi får höra de där orden som förvandlar oss och världen: ”Följ mig!”