Lite historia
Det finns många vägar till kristen tro. Någon växer upp i församlingen och växer på så sätt in i trons vardag. Någon annan vänder sina steg in i församlingsgemenskapen från ett liv utanför alla kyrkväggar. Våra liv, liksom vår väg till tro, kan aldrig schemaläggas.För John Wesley, som blev upphovet till Metodistkyrkan, fanns tron med från barndomen, men den blev senare en levande verklighet för honom.
Wesley föddes i ett prästhem i 1700-talets England och kom på så sätt att leva i den engelska kyrkan från början av sitt liv. Särskilt genom sin mor, Susannah Wesley, präglades John av en mycket disciplinerad fromhet. Som 25-åring blev Wesley präst och verkade även som lärare vid universitetet i Oxford. Här beslöt han, tillsammans med en grupp unga män, att på ett mer djupgående sätt både studera trons sanningar och leva ut dem i samhället.
Den lilla gruppen samlades regelbundet för att läsa Bibeln och be tillsammans. Man lade sig också vinn om att besöka människor som på olika sätt hade det svårt. Särskilt de dödsdömda i fängelset fick hjälp och tröst genom de unga männens verksamhet. På grund av sitt ordnade andliga liv drog gruppen på sig öknamnet metodister (methodists).
Wesley var präst. Han predikade, undervisade och levde ut sin tro med stort allvar. Ändå upplevde han inte tron som den levande verklighet han förstod att den kunde vara.
1735 bejakade han en kallelse att resa till Georgia i Amerika som missionär bland kolonister och indianer. På resan över mötte han en grupp tyska kristna, som gjorde ett djupt intryck på honom. Han gick till dem under en storm när storseglet slets i stycken och skeppet såg ut att kunna gå under när som helst.
"Engelsmännen ropade förtvivlat men bland tyskarna fortsatte psalmsången lugnt. Efteråt frågade jag en av dem 'Vår ni inte rädda?' Han svarade 'Nej, Gud vare tack.' Jag frågade 'Men era kvinnor och barn, var de inte rädda?' Han svarade enkelt 'Nej, våra kvinnor och barn är inte rädda för att dö."
Bland dessa tyska kristna upptäckte Wesley den levande tro som han själv sökte. När han 1738 återvände till England var det också genom kontakten med andra tyska troende som Wesley fortsatte sitt sökande. Amerika hade varit ett misslyckande.
"Jag for till Amerika för att omvända indianer, men vem omvänder mig? Vem kan befria mig från detta onda otroshjärta? Jag har en religion som håller för en vacker sommardag. jag kan tala väl och jag kan tro när ingen fara är å färde. Men låt döden stirra mig i ansiktet då är det slut med min frid. Inte kan jag bekänna att döden är min vinning."
Wesley såg mycket klart sitt behov.
"Den tro jag behöver är en fast förtröstan på Gud och en tillit till honom att mina synder är förlåtna genom vad Kristus gjort, och att jag är försonad med Gud och välbehaglig för honom."
Dittills hade han strävat i egen kraft för att göra sig behaglig inför Gud, få Guds godkännande av sitt liv. Nu förstod han att det handlade om att ta emot det Gud gjort för honom genom Kristus. Den 24 maj 1738 gick han, som han själv skriver:
"... mycket ovilligt till ett möte vid Aldersgate Street (i London) där en person läste Luthers företal till Romarbrevet högt. Omkring en kvart före nio, när han läste beskrivningen av den förändring, som Gud verkar i hjärtat genom tron på Kristus, kände jag mitt hjärta förunderligt värmt. Jag kände att jag förtröstade på Kristus och endast på Kristus till frälsning. Jag fick också en förvissning om att han hade tagit bort mina, just mina synder och frälst mig från syndens och dödens lag."
John Wesley bar tron med sig från sin barndom. Han växte upp i ett kristet hem, utbildade sig till präst och verkade också som sådan.Men i och med den 24 maj 1738 blev tron en levande, inre verklighet som kom att prägla resten av hans liv.
Denna trosvisshet blev grogrund för den metodistiska väckelse som Wesley nu fick leda.
Ur "Vägens folk"
Kyrkan en levande gemenskap
Att tro på Gud är att leva med Gud. Att tro på Gud är också att leva tillsammans med andra som tror. Därför finns kyrkan – gemenskapen – som sträcker sig genom alla tider och länder.I kyrkan erbjuds vi att genom dopet, nattvarden, bibelordet och bönen ta del av det liv Gud ger oss. Vi får också dela detta liv med andra, till hjälp och tröst, till glädje och styrka. Därför är det viktigt för den som tror att som medlem tillhöra kyrkan. Att försöka leva som kristen utanför den kristna gemenskapen är möjligt bara till en tid. Det träd som inte får vatten är fortfarande ett träd, men det grönskar inte längre.
I Metodistkyrkans Kyrkoordning läser vi om medlemskapet:
"En medlem i Metodistkyrkan skall vara en Kristi tjänare med uppdrag såväl i sin närmaste omgivning som i världssamhället. Denna tjänst fullgör medlemmen i sitt familjeliv, i sitt dagliga arbete, på sin fritid och i sitt umgänge, genom att visa ansvar som medborgare, genom att på ett rätt sätt förvalta sin egendom och sina samlade tillgångar genom engagemang i samhällsfrågor och i alla sina ställningstaganden till andra människor. Samverkan med andra troende för att sprida evangeliet är en naturlig följd av det personliga engagemanget i uppgiften. Varje medlem är kallad att vara Kristi vittne i världen, att vara ett ljus och en surdeg i samhället och en försonare i en kultur i konflikt. Varje medlem skall gå in i världens ångest och lidande för att utstråla och levandegöra det hopp Kristus ger."Ur Metodistkyrkans Kyrkoordning (§ 214).